Pfungstadt Cup 2007

Text: Jan "Fonsa" Fonselius

Foto: Charles Wahlin (klicka på bilderna för att se en större version)

24 sep. 2007

Prisbordet

Prisutdelning
Från vänster: Ingemar Eliason, Peter Carlsen, Charles Wahlin, Jan Fonselius, Mikael Carlsson, Gunnar Nyman, Kjell ytterström, Ingvar Josefsson, Ralf Svenningsen och Joachim Rahm.
Peter Drakenhammar saknas då han var på sjukhus för att få kinden sydd efter Darmstadts framfart i finalen.

Cupsponsorn

Cupsponsorn
Från vänster: Peter Drakenhammar, Jan Fonselius, Kjell Ytterström, Ingemar Eliason och Ingvar Josefsson

Basängen

Det är tungt att inte göra mål

Det krävdes två Oldboysdomare

Oldboysdomare Gunnar flankerad av Peter C och Fonsa

Tung Oldboysspelare i form av Ralf Svenningsen

Micke utnyttjar massagemöjligheterna

Micke visar hur stor bassängen är

I mitten av 1970 talet bildade elevföreningen Felix, på Polhemsgymnasiet i Göteborg, en dyksektion med UV-Polo på programmet. Till en början gick det trögt för laget men när stadgarna ändrades så att även spelare som inte gick på Polhem fick delta släppte det. Kompisar och kompisars kompisar rekryterades och redan år 1979 vann Felix DF sitt första SM guld. Därefter dominerade klubben svensk UV-Rugby under hela 80-talet. Mot slutet av 80 talet var många i laget mätta, laget hade spelat 10 SM-finaler i rad, man hade vunnit alla stora europeiska cuper ,utom Mülheim, och år 1988 vann laget Mastersturneringen i Mülheim och kunde därmed titulera sig Europas bästa klubblag. Många spelare, inklusive jag själv, lade då fenorna på hyllan till förmån för familj, hus och trädgård.

Tio år senare motionstränade fortfarande de flesta av oss och vi kläckte idén om att bilda ett Oldboyslag. Någon direkt samträning var ju inte nödvändig utan vi samlade bara ihop gänget och åkte ned till Tommerup Cup i Danmark för att ha roligt, och det hade vi. Sportsligt gick det hyggligt, vi placerade oss i den övre delen av resultattabellen men några år senare tog det roliga slut när Tommerup Cup lades ned. Dessutom dog landslagsutbytet för Oldboys ut i samma veva så där stod Felix med ett komplett Oldboyslag men utan inget att göra. Försök gjordes att åka till Florens men det var för långt, på El Rio Cup spelade man till tio på kvällen med start åtta nästa morgon så det var heller inte så upphetsande.

Så hittade vi då Pfungstädter Bierpokal i Tyskland, en cup för lag som inte spelar i högsta divisionen. År 2005 provspelade Felix Oldboys genom att fylla en minibuss och köra 100 mil till Pfungstadt, som ligger söder om Frankfurt. Spelmässigt gick det bra. Felix taktik var lika enkel som effektiv, göra mål direkt på utsimmet och sedan hålla emot, en taktik helt anpassad till lagets konditionsnivå. Taktiken fungerade över förväntan och Felix vann cupen ganska enkelt.

Nästa år åkte hela laget med, inklusive artikelförfattaren. Denna gång flög vi med Ryan Air, vilket var både snabbare och billigare. Transferen från flygplatsen tog dock lång tid och väl framme kunde vi bara konstatera att alla restauranger var stängda så middagen fick bli chips och öl. Inkvartering skedde alldeles intill badet, där det finns gästrum ovanför idrottshallens Bierstube. På frågan när cupen startade nästa dag svarade arrangörerna något förvånat, - på eftermiddagen, när alla lag kommit, någon speciell tid var inte bestämd! Sedan gick allt i lugnt tempo med matcher mellan två och fem på eftermiddagen. Spelplanen är en utomhus hoppbassäng och största problemet var värmen. Detta var mitt under fotbolls-VM och temperaturen låg kring 30 C. Ett trevligt inslag är dock att arrangörerna bjuder in en närliggande massageskola så att möjlighet finns till massage mellan matcherna. Stärkta av förra årets framgångar fortsatte vi med utsimstaktiken. Tyvärr var den genomskådad så vi gjorde inte ett utsimsmål utan fick i stället spela oss till målen vilket tärde på krafterna.

Efter lördagen var vi dock gruppvinnare och nu återstod bara söndagens semifinal och förhoppningsvis final. Innan dess blev det dock sedvanlig fest och nu började vi ana att detta inte var en cup helt i RFs anda. Huvudsponsor är Pfungstädter bryggeri som sponsrar med 100 liter öl vilket lagen gladeligen förtär under kvällen. För att främja det internationella utbytet kände även vi oss tvungna att delta i festligheterna. Under kvällen stiftade vi bekantskap med nya vackra tyska ord såsom Edelpils, Biergarten och Biergasthof.

Nästa morgon gick semifinalen något tungt men vi vann och var därmed finalklara. Väl i final började vi känna igen den tyska domarstilen, inte skulle några feta svenskar få vinna två år i rad inte. Efter ett tag gav de motståndarna straff för att vår målvakt låg felaktigt, alltså ingen axel i korgen, utan han låg bara fel. Tyskarna förvaltade straffen väl men vi kvitterade snabbt och då dömde domaren naturligtvis en ny tysk straff med samma obskyra motivering. Denna gång tog vi straffen och gjorde sedan mål på utsimmet. Det var i alla fall vad vi trodde men de ändrade aldrig på resultattavlan och senare förstod vi att målet underkänts, dock aldrig varför. Matchen gick till straffavgörande och här vann vi enkelt med 2 – 0.

Nu behövde vi bara vinna årets upplaga för att ta hem pokalen för evigt. Pokalen (ett femliters ölglas) vinns efter tre raka segrar eller fem totalsegrar. I år var vi därför förberedda på att tyskarna skulle göra allt för att stoppa oss. Detta ledde till såna ytterligeter som att flera av oss började träna på våren, dock naturligtvis inte alla. Spelmässigt gick allt vår väg, i lördagens sista match skulle vi möta Darmstadt i gruppfinal, men just Darmstadt visade sig vara en svår nöt att knäcka. De spelade bra och höll mest bollen i vår zon, dock utan allvarliga attacker. Efter halva matchen etablerade vi oss i deras zon och vid en friboll lyckades jag ta deras tomma korg. Full panik utbröt i Darmstads försvar vilket ledde till utvisningar, vilka vi utnyttjade, och vi vann med 1 – 0.

Efter de sedvanliga lördagsfestligheterna spelade vi semifinal mot grupptvåan i den andra gruppen. Nu började dock domarna göra sig påminda igen. Efter avslutad match kunde vi konstatera att motståndarna fått 12 fribollar mot hela 0 för oss, alla 12 utdömda av samma vattendomare, trots detta vann vi med 3 – 0. En diskret förfrågan hos landdomaren ledde ingen stans, vattendomaren var en erkänt duktig domare. Efter ytterligare efterforskningar hos arrangörerna började dock situationen klarna. Både landdomaren och den nitiske vattendomaren kom från Darmstadt, laget vi skulle få möte i final, om vi vann. Vidare fick vi veta att Darmstadt just kvalificerat sig till spel i högsta divisionen, men eftersom denna ej startat ännu räknades de fortfarande som icke elitlag. Darmstadt hade tydligen tagit förlusten mot oss mycket hårt, att få stryk av ett gäng feta gubbar var inget som passade sig för ett nyblivet tyskt elitserielag. Arrangörerna berättade också att Darmstadt nu ringt runt till samtliga sommarlediga spelare för att förstärka laget inför finalen.

I finalen mötte vi mycket riktigt ett helt nytt Darmstadt. Till skillnad från gruppfinalen spelade de nu medvetet mycket ojust med konsekventa cyklopdragningar. Själv upptäckte jag, för första gången under min 30-åriga UV-Rugbykarriär, att jag var punktmarkerad. Varje gång jag simmade upp i ytan mot deras korg fick jag en bevakare på mig som drog av mig cyklop och hindrade mig från att dyka. Rent spelmässigt var dock Darmstadt bättre och de tog rättvist ledningen halvvägs in i matchen. Mot slutet etablerade vi press och Ralf, som fattat att jag var punktmarkerad, tog korgen i mitt ställe. Ny panik hos Darmstadt vilken resulterade i en utvisning med tre minuter kvar och nu såg vi vår chans till kvittering. Rutinerat vägrade dock Darmstadt att lämna över bollen och när tre minuter gått utan att spelet kommit igång förklarade landdomaren att matchen var slut. Därmed missade Felix Oldboys sin chans att för evigt få pokalen genom att vinna tre år i rad. Nu måste vi i stället åka ner tre gånger till, vilket ingen sörjer. För den statistiskt intresserade hade 2007 års upplaga av Felix Oldboys en medelålder på 46 år och en medelvikt på 96 kg.